Poeten Anna Maria Lenngren var en centralgestalt i Stockholms kulturliv i slutet av 1700-talet, då försvarare av upplysningens ideal stångades mot starka krafter som ville strypa det fria ordet. Mästerlig i sin språkliga musikalitet slog hon igenom som poet redan i tjugoårsåldern och fick översättningsuppdrag av hovet – allt i ett Sverige där kvinnor var omyndiga och knappt tilläts verka utanför hemmet.

I tidningen Stockholms Posten skrev hon kvicka satirer om sin samtid som roar än idag – mer än två hundra år senare. Hon publicerade de flesta av sina poem under anonymitet och när samhällsklimatet hårdnade gjorde hon vad hon kunde för att dölja den bildning som ansågs vara förbehållen männen. I Svenska Akademien kallade man henne ”den osynliga ledamoten”.